Jag kan börja med att tala om för er att jag hatar att klippa mig. De beror på att jag är rädd för att de ska bli fel men framför allt för kort. Detta va första gången jag va ute sen jag blev sjuk. När jag gick till salongen som ligger ca 200 m från mig blev jag helt yr och de va ansträngande. Undra hur de ska bli imorgon med en stressig dag på jobbet? Hur som helst, antingen tänker jag för mycket eller så tänker jag för lite. När jag kom in i salongen (för första gången) möter jag en liten asiat och de är väl inget fel me de, asiater är de trevligaste folket, hon log med hela ansiktet när hon såg mig och hälsade artigt. Jag frågade vad de skulle kosta för att klippa upp håret. När hon säger att hon kunde klippa mig direkt tänkte jag: jaha varför de är du så dålig att du inte har kunder. Hahha där kom den sidan fram då jag tänker för mycket. Jag va mycket noga med att förklara om och om igen hur jag ville ha håret eftersom hon inte kunde prata svenska, och hon nickade artigt. Hon va mycket noggran med att klippa varje hårstrå eftersom de tog 50 min. Men under de 50 min kunde jag inte se hur långt de va där bak, och fick fullkomlig panik eftersom jag såg hur mycket hår som låg på golvet. Visst är de trevligt att bli klippt, man pratar alltid om en massa saker. Men nu satt jag tyst i 50 minuter de kändes så dumt och otrevligt. Men vad gör man hon förstod inte mig och inte heller jag henne. Istället va hennes kompis där och de småpratade och skrattade hela tiden, men de blir me lite fel eftrsom de inte pratade ett språk jag förstod kan de prata och skratta åt vad som helst. Men resultatet blev OK. De är lite väl kort, jag visade till och med på håret hur mycket hon fick klippa på längden men ändå saknas de 5 cm.